VI GJORDE DET, DET GJORDE VI!

Vet ni vad?

Vi gjorde det!

Hela vägen, alla kontroller.....

Fem timmar och 18 minuter gjordes Värmland osäkert.

Vi tog tredjeplatsen av sex möjliga........

Vi är faktiskt stolta över prestationen, det är vi.

Hepp!

Vi insåg en viss klasskillnad när vi såg våra medtävlandes utrustning. Vi hade helt enkelt missat att det var plastlådor från IKEA man skulle ha sina saker i. Ganska självklart egentligen, och genialt.

Med plastkasse från COOP Forum blev sakerna ganska blöta inne på TC, alltså det ställe man hela tiden kom tillbaka till för att växla sträcka. Å andra sidan brydde vi oss inte så mycket. Vi skulle ju umgås och motionera lite.

Det första vi gjorde var att två änglar studerade kartorna noggrannt under tiden som två listade ut vilken kanot, var man skulle lägga i, vilka paddlar och hur det kändes att stå på prispallen...

FÖRSTA STRÄCKAN - fotorientering

Det är start.

Här står vi bland vältränade multisportare, övervägande delen karlar med stockar till ben, och väntar på start.

Lite nervösa men det känns bra, tack!

Hann till och med kissa 9.48!

10.00 start!

Alla rusar iväg och det här är väl det värsta, innan kroppen förstår att vi ska springa.

Tre kilometer orientering blir till sex kilometer eftersom vi i hastigheten missar en kontroll. Stressade? Kanske... Bara lite...

SATS-laget, för övrigt mycket trevliga, som vi var jämna med vid tredje kontrollen är redan framme vid kanotväxlingen när vi blippar sista kontrollen.

ANDRA STRÄCKAN - paddling

Vi paddlar iväg som sjätte lag i vår klass.

Och nu har vi publikens stöd! De gillar oss, måste bero på vår fulländning!

I med kanoterna, det går som en dans, fast nötterna och russinen hamnar i fel båt. och de långa paddlarna är slut.

Nu ser vi SATS tjejerna, vi vet inte vilka de andra damerna är eftersom alla herrar också är ute och paddlar. Men tjejerna från gymet lyser brandgula och fina. Ut ur kanalen och bort på sjön.

Paddeleri-paddelera!

Ha, vi tar in och kan konstatera att det går bra, vi har häng nu.

Paddel-paddel-paddel-paddel.

Om det är vacker natur? Inte en aning.

Vi ser när SATS går upp på land.

(Senare får vi veta att vi hade tredje bästa paddeltid - HEPP)

TREDJE STRÄCKAN MTB

- Okey, nu är det lite cykling, vad skönt och sträcka ut....

Morsning.

Vi har ju cyklat en hel del i Märsta- SMACK-banan vid skjutfältet, den med alla stenar och backar har vi tränat i.

DET VAR JU RENA BARNLEKEN.

Om man i Värmland säger något krävande MTB så menar man att folk ska cykla 90 grader upp för berg, hoppa högst upp på spetsiga stenar och simma med cykeln genom lerhål- bara så ni vet. Och om man då låter folk välja alternativväg på vanlig väg så lägger man bara dessa i kilometerlånga uppförsbackar....

Men det är kul!

Vi kör så bra det går. Mellan stenar, på stenar, genom stenar. I lera, under lera. Blåmärkena samlas på rad.

Högst upp på ett berg sitter den. HEPP! Vi står och pustar ut och förbereder oss för nedfart när fyra karlar kommer farande som jehun.

- Hej tjejer, går det bra? Lycka till!

- Tack, tack....

Änglarna från Märsta flyger omkring i Värmlands skogar men kan, med bravur, köra in för växling under tiden supportrarna applåderar....

FJÄRDE STRÄCKAN- orientering

Nu är det tungt, det ska erkännas. Vi börjar bli ett team nu. En ängel spänner fast camelbacken på en annan under tiden som denne pressar in en banan i munnen sin kamrat.
-Du måste äta lite....
- Johms mmsu mums...
Vi joggar iväg genom utfarten på lite stela ben och har, tror vi, lite drygt åtta kilometers orientering framför oss. (Verkligheten ser väl ut som 15 kilometer.)
Vägarna är leriga, stenarna på vägarna blänker. En ängel ser helt klart att en cykel ligger i ett dike vilket på en meters håll visar sig vara en gren...
Det börjar regna.
Ett brak i skogen på kontroll 45 får sista ängeln att vända sig om.
- Det var väldigt vad de springer fort, de på långa banan!
En ängel drar med sig de andra, håller uppe tempot.
Ett äkta teamwork som skulle få vilken teambuilder som helt att gråta. Inga hårda ord å andra sidan inte så mycket prat heller, förutom;
-Vems idé var det här?!?!
Nu tar vi två kontrollor på ren kompassgång- och vi lyckas förkrossande bra. Det är tur, det sparar ett par kilometer att forcera terrängen. Och det är nu vi tjänar tid.
Näst sista kontrollen finns högst upp i slalombackens utsiktstorn. Två änglar slänger sig upp, trots höjdrädsla, för att blippa. Otroligt!

Sista kontrollen nu.....
SISTA KONTROLLEN ÄR VI PÅ VÄG TILL!!!
Nedför svarta slalombacken med herrlag från långa banan i hälarna.
- Det är bra tjejer. Ni är ju duktiga, hörs det på klingande värmländska.
- Kom igen nu, tjejer. Snart är ni framme!
Sedan försvinner de bland träden. En värmlänning får det bli nästa gång konstaterar två i laget...
Upp på spurten med kramp, värk, lerinpackning och genomblöta.
Och våra supporters finns där. Dom hejar på oss. Underbart!
Sista blippen i kontrollen och i högtalaren förkunnas:
- Här kommer G:sons änglar på en tredje plats.....
De som springer ut för orientering på långa banan får en varning med sig.
- Vi vill att ni ser upp för vildsvin vid kontroll 45...

EPILOG

Att ligga på gräset, i ett stilla regn och veta att man gjort fem timmar och arton minuter och tjugonio sekunder i den värmlänska skogen.
Det är lycka det!

Tack till Märsta Förenade för sköna tröjor och kepsar som kom väl till pass efter racet när vi behövde värma oss...
Delicato, tröjorna passar perfekt! Tack för uppmuntran!
G:son, vi kunde ju växla bra!
Ove L, tröjan satt som gjuten och repartionskitet kändes tryggt.
Oliver, tack för meckandet du får fortsatt tjänst.
Och ALLA NI ANDRA SOM UPPMUNTRAT DETTA PROJEKT: TACK!

En sak till:

En av änglarna har fått en idé......

We´ll be back....

Alldeles snart då rá

Jaha. Vad gör en kvinna i sin bästa ålder
två dygn innan hon ska inta Värmlands skogar
på sitt livs första multirace?
Vad tänker hon på?

Vi gör en liten vetenskaplig rundringning till fyra slumpmässigt utvalda kvinns.
1. "Ja visst ja, min bromsvajer är ju alldeles uppfransad, tänk om den går av...."
2. "Vad gör jag om min lagkamrat börjar gråta i kanoten??"
3. "...tror de kommer bli hur skojigt som helst, nervös men va f-n det försvinner när det är dags för start"
4. "Shit pommes frites! snart e de dax, har jag med mig allt?! Håller cykeln?"

Vi återkommer med närmare rapporter.
HEPP

Nedräkningen har börjat....

Nu är allt bestämt.

Havregrynsgröt, orienteringstaktik och första förband.

Cyklarna får plats på och i Forden, vi med.

De sista informationsbrevet har kommit

"Lagen som ställer upp i årets upplaga har varierande tävlingsbakgrund från nybörjare till några riktigt duktiga lag med fina resultat på sin meritlista."

Gissa vilka som är vi:)!

Och ett litet brev från banläggaren:

Om MTB:

....de delar som går på stig kommer att ta en del tid eftersom det är ganska teknisk mountainbiking över stock och sten. Det skadar inte med bra bromsar och dämpning på cykeln.

Ja men över kommer man ju alltid!

Om paddlingen:

"Det är aldrig långt till land..."

Det är ju jättebra! OM man till exempel blir sjösjuk.

Om orienteringen:

Skogen som är ganska kuperad och ofta på en del ställen ganska tätbevuxen. Höjdskillnaden mellan högsta och lägsta punkt på banan är mer än 100 höjdmeter.

DÅ måste ju utsikten vara bedårande!

HEPP!

Nu vet vi vad vi gör på lördag!

Men innan dess är det förberedelse som gäller.

En sak är helt spikad:

Vi ska köpa godis i Humelsta på vägen hem.

Det ska vi!

Ett litet orosmoln bara

Okey.

Nu är det klappat och klart.

Ingen mer träning innan tillsammans.

Nu.

Nu.

Nu är det på riktigt.

Fast ett litet orosmoment har infunnit sig...

OS är totalt ointressant. Kristnehamns Adventure Race är i fokus.

I måndags var sista paddlingen innan. Det gick ju lysande, i alla fall för #3&#4. Och för #2 gick det ocskå bra med tanke på att hon fick paddla för #1 som hade handen i bandage.

Tidigare under dagen hos doktorn:

- Ja du, det syns inget på röntgen men det är helt klart en blödning i handleden, ligamentskada kanske- i värsta fall båtbenet. Men det vet vi om ett par dagar. Nu lindar vi handen och du vilar till början av nästa vecka.

- Okey. Kan jag få fråga en sak.

- Absolut, det finns inga dumma frågor!

- Om jag vilar tills på lördag och då provar att paddla, cykla och springa. Vad tror du om det?

- ??!!

- Alltså, kan det var farligt?

Det blir tyst i undersökningsrummet.

- Näää inte farligt, men frågan är vad du tycker när du väl sitter i kanoten eller på cykeln. Du kommer att gråta.

- Okey, men är det liksom farligt.

- Nääää...... du det låter jäkligt kul det där...., om det inte är värre på lördag så kan du ju försöka.

HEPP!

Kan det bli fel? HEPP!

En liten lätt orienteringsrunda i de vackra Steningeskogarna.

Inget kalhygge.

Inga kratarar.

Inte så mycket mygg.

Kort sagt en riktigt trevlig tur

Dagens nyhet, det hade ju varit fegt att introducera det sista momentet mer än tio dagar innan själva tävlingen, var kompassen.

Och det följde med instruktioner så vad var problemet?

1. Springpilen dit man ska.

2. Norr uppåt på kartan för att näsan sitter överst.

3. Strecken parallellt med kartstrecken, åt rätt håll alltså.

4. Snurra så pilen sitter i pilen.

5. Woala - stenklart. Dit ska man som springpilen pekar!

Hepp!

Kan det bli fel????

Det allra säkraste är att skicka "Jane" först.

De flesta av oss duschar när vi kommer hem men "Jane" gör det innan.

Och smörjer in sig.

När hon tog täten med kompassen fanns det ingen risk att tappa bort henne. En spårhund hade dött, nosen hade exploderat.

Som tur var luktade det gott och det kändes tryggt, gick inte att tappa bort henne, och med en riktning forcerade hon alla hinder. Varför springa runt när man kan passera?

Nu måste teamet hålla ställingarna själva tills på måndag.

Flåset, flåset, flåset......

Orkar mycket mer än man tror..........

Kom igen, kom igen, kom igen..........

Nu drömmer vi stigar, kompasser,stup, kanoter, cyklar.........

Idag var det dags igen för lite lätt orientering.
Två änglar minus, en tog hand om Norge, en packade upp kartonger.

Men angel #1 och #2 fick för sig att "klämma några kontroller".

Klämma några kontroller var det ja´....

Först måste vissa saker redas ut.

"Svår terräng". Att den är svår förstår man. Men att stigar och stenar ligger under ett enda jättestort kalhygge, stort som Öland typ, det förstår man inte av kartan.

Att det i ett senare skede är oländlig terräng är heller inte konstigt. Men att denna består av miljoner julgranar blandat med hallonbuskar och brännässlor som står i tät givakt som värsta romerska hären på väg uppför slänten- det framgår inte heller.

Och att en grop blir en krater är också en tolkningsfråga.

Så är det när verkligheten överträffar dikten.

Men skam den som ger sig.

Men den som gett sig och gått hem med skam hade inte haft hela kroppen full med rivsår, varit genomblöt och perforerad.

En liten incident inträffade som vi på något sätt måste undvika i Kristinehamn.

Precis när vi hade koll på läget ljuder glassbilen i fjärran, ett par mil bort.

Hur ska man kunna fokusera med glassbilsmelodin i öronen????

Då blir det fel.

- Jag vet var vi är.
- Jag med.

- Bra.
- Jag kollar bara att kraftledningen svänger där bakom kullen.

- Bra, gör det. Kontrollen ska vara här.

Den svängde inte. Istället stod en stor lada bakom kullen, felplacerad enligt vår åsikt.

Totalt felplacerad.

Men vi insåg att ladan nog funnits där i några hundra år så där.

OKEY vi bommade totalt men försök att orientera med glassbilens da-da-di-di-daaa-da-da-di-di-daaaa-daa-da-da-daa-da-daaaaaaa ekande i fjärran. Vi måste oskadliggöra alla glassbilar i Värmland...

Så.

Varför gör vi nu det här?

Och vems ide var det från början?

Svar: Vi håller på för att det är så väldans jättekul, efteråt. Att rusa runt 1,3 mil i skogen, bli anfallen av bronsar, pinnar och regn är helt enkelt skitkul.

Och vem som drog igång detta är det ingen som minns.

Dagens orientering utfördes av Stig och Sten:

Hepp!

Stickan- var är du?

Igår var det dags för de två som missade i förrgår,

alltså den sjuka ängeln och den som flyttade.

Men vi höll oss till orientering.

Och vi hade kontrollen. Vi uppskattade den mjuuuuka mossan, speciellt då en av alla pinnar borrade in sig i vaden och sköt i väg hela kroppen som en katapult i ett otroligt graciöst svanhopp.

Men vi vet hur man ramlar- axeln först....

Men en annan sak var lite förbryllande.

Det var han, Stig.

Som inte fanns.

Hur kan man vara där fast man inte finns? Nu kan vi ju bli lite djupa och relatera till vinden och så där, till solen som finns fast den inte syns.

Men den här Stig hade vi fötterna på, men han fanns inte.

Inte på kartan i alla fall.

Och därför satt kontroll 33 alldeles ensam någonstans och fick inte besök av oss.

Stickans fel alltså!

Nu måste vi medge en sak.

Lite motvilligt. Det var tungt med innebandyn på kvällen.

Men det kanske berodde på att det var så mycket mygg i skogen?
Vi hade stenkoll på kartan med Stig, Sten och Åke R.

Hepp!

#1 och #4

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Idag skulle vi egentligen kört ett mini adventure race,
men då en var sjuk och en annan höll på att flytta,

Så återstod endast två.

Men vi körde ändå, inte hela racet, men nästan.

Självklart, tyckte vi när vi startade.

Då var det varmt ute och halvklart på himlen
Vi startade med lätt cykling på grusvägar och större stigar ca 3,5 km. Nema problema.

Sen var det dags för lite orientering. Ny karta, nya skogar – kul!
Men vänta, det droppar från himlen.

- Äsch, det är bara skönt nu när man är så varm.

– Aj, hörs det i skogen. En lätt vrickning, inte bra. Men vi fortsätter. Och regnet också, som dessutom tilltagit lite nu. Vi hittar kontroll efter kontroll – vad bra vi är! Hoppsan, där skrämde vi visst lille skutt.

Nu är det bara ett par kontroller kvar. Men var är den? Den borde vara här…

F-n vad det regnar. Den ska vara här! Vi får gå tillbaka och dubbelkolla kartan. Jodå, det stämmer. Men var sjutton är den där röd-vita saken?

– Aj, hörs igen. Samma fot. Modet sjunker i takt med tempot. Ska vi ge upp? ALDRIG! Vi vänder och vrider på varje stock och sten, tittar under alla granar osv. Till slut ropar en av oss -Hepp! Ingen har nånsin hört ett lyckligare hepp! Vi lyckades!

Måste erkänna att vi tyckte det var rätt skönt att orienteringen var slut och vi fick övergå till paddling istället. Och ni skulle sett vilken paddling! I stort sett ensamma i viken, i spöregnet, ses två dyblöta brudar glida fram över vattnet i ett härligt tempo. Visst händer det att vi är på väg ur kurs någon gång, men det styrs snabbt upp av klippan längst bak i kanoten. Om ni i stugorna runt viken undrar vad det var som lät, så var det bara vi som tog ton:

Fy fan vad vi är bra, fy fan vad vi är bra, för vi har orienterat, och vi håller på att paddla, och vi ska cykla mountainbike – fy fan vad vi är bra!

Återstod ca 8 km ”lätt” cykling hemåt igen. Konstigt, det känns inte lika lätt när det regnar och är stora pölar överallt.

För resten, har ni tänkt på vad som händer om det ösregnar och man inte har stänkskärm bak?

Nu vet i alla fall två änglar vad det innebär om det regnar den 16 augusti.

Men det kommer inte att regna. Det ska vara halvklart, vindstilla och mellan 20-25 grader!

Jajamensan!

På lördag...

På lördag testar vi

orienteringsfärdigheterna,

flåset, paddelmusklerna

och trampet igen...

Mycket sjögräs och Dagens sanning

En helt perfekt dag!

MTB och paddel.

Vi rundade bojar och testade nya tekniker. Att stå på knä gör ont men går fortare.

Paddlingen slutade med lite bad, fast alla badade inte.
Två tyckte inte att det var för mycket sjögräs, först, och skuttade i.

Men det var mycket sjögräs.

Fast det gjorde inget eftersom byxorna inte matchade överdelen.

(Nu finns det en viss risk att ingen förstår föregående mening mer än teamet, livet är fyllt av risktagande och man måste ju ta lite risker för att utvecklas. Till exempel anmäla sig till ett multisportrace, eller skriva en helt oförståbar mening i en blogg, det går också bra.)

Nåväl.

Nu är det pasta som gäller.

På lördag ska vi testa hela sträckan igen.

Och G:son, vi har skaffat varsin vattenflaskehållare!!!

En sak till. Det var lite tungt att lägga i idag. Vi behöver nog diskutera vissa saker i teamet...

Alla vet som bekant att bilder inte ljuger. Här kommer dagens sanning:

Vi ses!

(nä det var inte så lätt att fotografera idag..)

Vi e pigga

Det är lungt,

vi känner oss pigga,

ska bara fixa flåset...

Väääxlaaaaa!!!

- Fullt ös nu, ligg kvar på trean!

Det går fort, gruset sprutar och håret, som borde suttit i någon sorts svans, trasslar in sig i hjälmen och ligger som ett draperi för ansiktet.

- Ös på och nu, NU, i med tvåan!

Helst plötsligt är backen som alltid varit där borta. Utjämnad!

Swisch! Så är man över snabbt som bara den, och ingen stod bakom med en hund eller något sådant- det var bra.

- Märker ni skillnaden?

G:son lärde oss växlingens mysterium. Det är bara det att det ser så lätt ut när han susar fram.

Och nedförsbackarna blev Gröna Lund feeling, fast helt gatis. Fort och kurvigt, men inte upp-å-ner, även om det handlade om tiondelar från denna upplevelse.

När vi trodde att det var dags att åka hem och titta på DN galan var det inte det. Bra med en coach. Mer träningen fast kroppen tyckte att det var alldeles lagom.

Nu måste vi shoppa, coach har gett order:

- Vattenflaskmojäng att ha på cyklen - tråkigt för G:son att vi drack upp hans vatten... (tack Coach!)

- Barends som man blir starkare av. Går alltså inte att dricka även om det låter så, det är små pinnar längst ut på styret.

- Två cykelhjälmar behöver bytas ut. Den ena flyger liksom av i nedförsbackar (inte så bra) och den andra tillhör en BMX-kille runt tolv år (han gör anspråk på den).

- Ett par handtag. "De här skär du bort och slänger iväg så långt du kan". Se upp ute i Odensala när Anka sular handtag...

Så.

Var är ni alla sponsorer?

Vi ska ju bestämma tävlingströjor nu....

Oslagbar annonsplats.

Anka

Solan

Suzz (brukar inte sova)

Minna var mamma idag:)

Hepp!

Ja men vi gjorde det!
Och vi klarade det alldeles galant.

Nu skriver vi ju om oss själva och borde inte säga det men;
Vad vi är bra!
Cyklade 5 km
Paddlade 5 km (Vi kan nästan bära kanoterna uppåner)
Cyklade 2,1 mil (det råkade bli en mil för mycket)
Orienterade 8 km


Vi vet vad vi kan förbättra.

Som att ta med mera vatten, skaffa gelélesadlar och ha med oss ngt att äta på. Det blir lite tradigt med blåbär när energinnivån sjunker. Men det är gott. Och så ska vi jobba på att mörka när vi hittar en kontroll- hepp!
Vi fortsätter med siktet inställt: Vi ska runt i Kristnehamn,
Hepp!

P.S

Hörrni, alla beundrare som läser här- skriv en kommentar.....:)

ASFORT

På söndag laddar vi fullt....

Orientering 3 km

Paddling 5 km

Mountainbike orientering ca 12 km

Orientering 8 km

Meningen är att vi ska se om vi överlever en hel bana á la Kristinehamn.

Det är klart att vi gör! Men saken är den att det ska gå fort.

ASFORT!

Myten är avlivad!

Nej då, vi har inte gett upp!
Nu är vi ju snart där, i Kristinehamn...
Flåset? Strykan? Uthålligheten?

Säg så här:
Flåset- Vi kan springa, cykla och paddla samtidigt som vi pratar- då har man flås så det räcker!
Strykan - Okey, vi flåsar men vi kommer ju framåt i alla grenar.
Uthålligheten - Vår styrka, (bara en liten bit till...)

Fyra mammor försöker få ihop tiderna, spridda skurar av träning. MEN vi tränar! #1 och #2 tog sig en orienteringstur som blev två timmar lång samt en MTB tur i femman, belönades med fibrer, kalicum och vätska.

Det var det det där med att cykla femkilometersspåret, det ska ju vara markerat över nybygget så att man säkert hittar.

En fråga att ställa sig dyker upp...
Är det sant det där med att halva befolkningen saknar lokalsinne? Eller är det en myt?

#3 gjorde samma sak i femman som #1 och #2 ett par dagar senare, med en helt oinvigd vän. Det blev visst 14 kilometer istället för fem...
Och #1 hamnade i Rosersberg när hon var helt säker på att det var i Steninge hon var.

En funderare krävs men svaret är enkelt. Vi behöver inte gå utanför gruppen.

#4, som är en slitvarg på spinningcykeln, har aldrig kört vilse.

Så härmed avfärdas myten om att kvinnor inte har lokalsinne!

Theo har utstått barnvagns-off-road lite då och då. Och det är tur att vi har lite barn som ställer upp och stöttar i träningen, för resten. Det är ju lite svårt att få ihop det när somliga (som får vara anonym här) helt plötsligt åker till Turkiet?!?!
Och vi är inte avundsjuka- inte ett dugg! Vi ska ju till Krisitnehamn!!!!!!

Träningsvilliga.................... Anonym Kebabdam

Stand-in.................. Offroad-kung

Skitläskigt

Vi är inte känsliga, det är vi inte.

Brännässlor, vassa grenar, lösgrus och mygg är okey.

Men när det skvätter koskit över benen då känns

naturupplevelsen för nära...

Två i teamet hade möjlighet att slita sig från vardagens nödvändigheter och köra lite MTB.

Som vanligt innan turen:

- Vi tar en lätt runda.

- Ja det är bra, runt slottet, bara på vägar.

- Okey...

En av cyklarna var ny för cyklisten, därav "bara på vägar".

Till saken hör att den ena av dagens motionär inte tycker om kor.

När teamet lämnar vägen, kör över en liten bro och hamnar mitt i terrängen (när bara på vägar är glömt) och det helt plötsligt börjar lukta kossa blir stämningen som på skjutbanan dagen innan.

- Det luktar kossa!

- Ja, kom nu!

- Kossor har horn. Det luktar ko....

SPLASCH!

Koskit slår upp från framhjulet.

Färsk koblaja!

- Kom nu det här går bra, här kommer en stig!

Har man hjälm på sig och far omkring mellan stammarna hörs det dåligt. "Här kommer en stig" blev "här kommer en ko!"

Snabbast i världen att hoppa av en MTB.....

Stigen tog slut där mälaren tog vid, det blev till att vända.

Kan kossor simma?

Vi såg inte till några men vi kände deras närvaro.

Påtagligt.

Skitläskigt.

Learning by doing- do,do,do....

Det funkar fint...

Spinning, core, jogging, barnvagnsrally och MTB, var och en har kört på sin kant.

Två testade SMACK-spåret igen.

Men hur kommer det sig att det blev mera revor, blåmärken och tvärnitar idag än förra gången? Borde man inte ha lärt sig lite?

Och skjutfältet med svarta gubbar nedstuckna i stubbarna...

Om man inte vet att det ska sitta en svart trägubbe i en stubbe blir man ju lite orolig när det gör det. Och speciellt om han dessutom har en massa kamrater i blåbärsriset.

- Men pilen pekade ju hit? Äh det funkar nog, vi kör snabbt....

- Ja vadå? Man dör ju inte av första smällen, eller hur? Då vet vi ju att de är här. Kör först du....

That´s what friends are for.....

Nästa gång kör vi alla fyra. Coachen är på motocross-VM så vi fortsätter på learning-by-doing konceptet i skogen.

Funkar fint.

Precis som med kanoterna och kompassen.

Do do do dooooo!

Tre kvinnor i en kanot

Vi blev tre idag i kanoten, arbetet kallade för den fjärde.

Tre i en kanot....

- Jag sitter här i mitten och slappar!

Visst, det tog en minut så var det tråkigt...

Men det är ju inga problemos för The Angels. Det går att paddla tre i en kanadensare. Men det gjorde visst lite ont i baken för mittpaddlaren, speciellt efter gårdagens cykeltur.:)

Något vingligt och lite zick-zack, trångt och skvättigt. Det ska erkännas; hade redan börjat ta de första simtagen då när kanoten skulle runda en liten sten mitt ute på sjön.

Men som vanligt här i livet. Det klarade sig med någon milimeter...

Vi börjar bli bra på att lägga i och bära upp. Och byta plats i kanoten går också utmärkt.

Nästa gång vi lägger i har någon sagt att denne ska ta sats från bryggan och hoppa ner i kanoten så den skjuter ut.

Det ser vi fram mot.

Resten av veckan blir det lite spridda skurar med träningen.

Men vi har målet klart. Ska bara träna lite mer...

Solan Anka Minna Suzz

Vilken kick!!

- Vi kör på enkla grusvägar så vi lär oss växla och så där...
- Visst, vi drar mot Steningebadet och runt på vägarna.
- Det är nog bra om vi håller oss till lite lättare stigar och vägar. Så gör vi.
Jo, tjena.....


Tre i teamet kör i väg, den fjärde hade förhinder men tränade hemma i joggingspåret.
Mot Steninge på små fina vägar.
Solen skiner. Det är vackert. Lungt och fint på de små vägarna.
- Kolla där!
En röd pil med en liten skylt SMACK (Sigtuna Märsta Arlanda cykel klubb) textat som leder rakt in i skogen.
- Jamen, så bra. Det är ju cykelnissarnas stig.
- En cykelstig i skogen, det är ju det vi kan råka ut för i Kristinehamn. Vi måste öva!
- Så bra! Den tar vi. Och vitmålade stenar, skitbra. Förberett liksom.

Just det. Förberett för de som kört i skogen förut. Som vet hur man gör.
- Gauhhh!!!
- Neeeej!!!
- Uff!
Många läten man inte trodde gick att uppbringa ur struparna ekade mellan träden.
En ny utmaning dök upp igen och igen och igen. Mossa är mjukt- stenar är hårda.
- Äh, det måste ju vara lite svårt. Vi kör!


Men vad roligt! Vilken kick. Lille Theo behövde sin mamma så efter ett varv i skogen på en dryg timme blev det två i teamet. Som var så fyllda med adrenalin att det blev ett varv till, kanske inte helt övertänkt men sååååå kul! Skulle blivit ytterligare en timme om inte förnuftet klivit in och stoppat det hela.
- Jag tror att vi håller på att bli för kaxiga. De säger ju att man ska sluta innan man gör det sista...
Men frågan är hur man vet vad som är det sista.....

Okey, det är inte vi men det såg ut så, ungefär...

Orienteringspremiär!!!! Tjohoooo!!!!

Nu har vi gjort premiär som orienteringsteam och kan konstatera att med samarbete fungerar allt helt enkelt utmärkt.

Två kan karta och vet vart vi ska.
Två skickas ut som spårhundar, tar direktkommando som "lite vänster bakom en stor sten där uppe på höjden" och kontrollerna hittas i ett nafs.
Fast i Kristinehamn kommer vi inte att skrika av förtjusning när/om vi hittar en kontroll....

En liten fundering från spårhundarna infann sig dock.
De undrade varför ingen berättat att man inte kan ha shorts mitt i skogen bland urvassa stockar, rivande sly och- värst av allt- brännande nässlor?!
Med blåmärken efter kanotfärden, brännblåsor och rivsår efter orientering blir det svårt att glida runt i shorts i sommar ...
Men är man spårhund så är man. Det kostar att ligga på topp.

Tack till Sigtuna OK för fin orienteringsbana. Vi ska hitta alla 40 kontroller:).
Även om benen kommer att se ut som om de tryckts genom en fruktpress....

Suzz, Minna, Solan, Anka

Paddla nu ra´!!!!!!!

Vi börjar bli bra på det här nu.

Vet exakt vilken paddel vi ska ha och hur man låser upp kanoterna som ligger nere vid bryggan.

Idag var allt perfekt.

Hade fika med till och med....

Första biten ur viken blåste det kraftig motvind. Kanoterna betedde sig lite illa mot oss, skuttade runt på vågorna som bångstyriga hästar, de smålog nog åt oss.

Lite senare, när vi kom ut på fjärden och skymtade Sigtuna i fjärran, log de inte mot oss.

De gapskrattade och skenade.

Vi rundade en udde, hur vi än paddlade mot vinden lade sig båteländena med bredsidan mot vågorna. Vinden slet i allt den hittade och varenda muskelfiber i hela kroppen svarade när vi försökte paddla in mot land.

"Vad gör du där bak?! Paddla nu ra´!!!" hördes från fronten i ett vänligt skrik.

Tja, vad gör man där bak??? Står på knä och paddlar som en besatt eftersom det är jobbigt om man måste simma till Sigtuna och hämta kanoten i Kungsängen.

Och här är det konstiga. Man borde ju bli lite sned och skrika tillbaka. Alla borde bli stressade och griniga.

Men en blick mot andra kanoten som befinner sig i samma läge och det är kört.

Hur paddlar man i galen motvind och regn när man är tungen att gapskratta?

Skrattet berodde inte på att någon inte kunde paddla utan på, just precis, det galna i det hela. Helt frivilligt på Sigtunafjärden med tokvindar, svarta moln och vågor som kastar runt kanoterna.

Helt frivilligt. Och roligt dessutom.

Vi är galna.

Men vi druknade inte och kunde i triumf glida in i vassen, lite innan Munkholmen ska erkännas, för en fika.

Några grenar som inte observerades satt som gjutet i ansiktet, vilket bevisar att vi har ju bra fart på kanoterna.

Hem blev det regn åt alla håll och MEDVIND.

Vi tror på medvind i Kristinehamn. Blir det motvind så skrattar vi, fikar lite och paddlar brallorna av motståndarna...(ska bara öva lite mer först...)

P.S

Solan har fixat fram kartor nu. Vi ska lära oss orientera på onsdag....och få till mera flås, vi lovar...

De e mycke nu..

Ytterligare en vecka närmare utflykten till Kristinehamn.

Men, men....

Det märks att det är fyra mammor/aktiva kvinns som ska få ihop tiden, i alla fall denna vecka.

Måndag= paddling. Gick inte då en lagmedlem satt på Gondolen och firade kamrats nyutkomna bok.

Onsdag= innebandy. Nja, då var en lagmedlem någonstans och dansade av okänd anledning och en annan tog hand om bebis. Men en tränade cirkelträning ordentligt och en gjorde så gott det gick. (Även Zlatan har ont i benet ibland)

Fredag=löpning. Nä, inte att tänka på. Midsommarafton med sill och små grodor.

MEN, nästa vecka då ni! Se upp i Sigtunas skogar.

Då orienterar vi!!!!!

Med och utan cyklar.

Onsdag:En tränar En tränar nästan En dansar (!) En mammar

Nu vet vi!

Det här är vad vi ska ägna dagen åt, 16 augusti alltså.

Sträcka 1 - Orientering ca 3 km

Sträcka 2 - Paddling 5 km

Sträcka 3 - Mountainbike orientering 12 km

Sträcka 4 - Orientering 8 km

Nemas problemas. Vi har ju redan paddlat två gånger och cyklat en....

Vi måste bara kolla in det där med kartor och kompass, vi hittar nog någon som vill lära oss. Fast Minna kan, hon har lovat att dra sig till minnes skolans orienteringslektioner...