Idag var det dags igen för lite lätt orientering.
Två änglar minus, en tog hand om Norge, en packade upp kartonger.

Men angel #1 och #2 fick för sig att "klämma några kontroller".

Klämma några kontroller var det ja´....

Först måste vissa saker redas ut.

"Svår terräng". Att den är svår förstår man. Men att stigar och stenar ligger under ett enda jättestort kalhygge, stort som Öland typ, det förstår man inte av kartan.

Att det i ett senare skede är oländlig terräng är heller inte konstigt. Men att denna består av miljoner julgranar blandat med hallonbuskar och brännässlor som står i tät givakt som värsta romerska hären på väg uppför slänten- det framgår inte heller.

Och att en grop blir en krater är också en tolkningsfråga.

Så är det när verkligheten överträffar dikten.

Men skam den som ger sig.

Men den som gett sig och gått hem med skam hade inte haft hela kroppen full med rivsår, varit genomblöt och perforerad.

En liten incident inträffade som vi på något sätt måste undvika i Kristinehamn.

Precis när vi hade koll på läget ljuder glassbilen i fjärran, ett par mil bort.

Hur ska man kunna fokusera med glassbilsmelodin i öronen????

Då blir det fel.

- Jag vet var vi är.
- Jag med.

- Bra.
- Jag kollar bara att kraftledningen svänger där bakom kullen.

- Bra, gör det. Kontrollen ska vara här.

Den svängde inte. Istället stod en stor lada bakom kullen, felplacerad enligt vår åsikt.

Totalt felplacerad.

Men vi insåg att ladan nog funnits där i några hundra år så där.

OKEY vi bommade totalt men försök att orientera med glassbilens da-da-di-di-daaa-da-da-di-di-daaaa-daa-da-da-daa-da-daaaaaaa ekande i fjärran. Vi måste oskadliggöra alla glassbilar i Värmland...

Så.

Varför gör vi nu det här?

Och vems ide var det från början?

Svar: Vi håller på för att det är så väldans jättekul, efteråt. Att rusa runt 1,3 mil i skogen, bli anfallen av bronsar, pinnar och regn är helt enkelt skitkul.

Och vem som drog igång detta är det ingen som minns.

Dagens orientering utfördes av Stig och Sten:

Hepp!